Jag gör slut nu.

Kära Google.

Jag skriver det här brevet för att du och jag har nått vägs ände. Länge var du min bästa vän, min kamrat i cyberrymden som alltid ställde upp och löste mina problem på ett enkelt, smidigt och trevligt sätt. Jag gillade din tanke - Don't be evil! - och du levde upp till mina förväntningar.

På sistone har det dock börjat knaka i fogarna. Egentligen handlar allting om din nya bästis Chrome. Chrome och jag, vi är inte kompisar. För, ser du, jag gillar Opera. Jag har egentligen inget emot Chrome, men det råkar vara så att jag och Opera har hängt ett tag och trivs rätt bra med varandra. När du då lanserade GooglePlus, som av suspekta anledningar inte fungerar i Opera (om du mot förmodan inte vet vad jag syftar till så läs t ex här: http://english.edgeoftheworld.cz/2011/07/08/google-and-opera-the-workaround/ ), då blev jag lite putt, minst sagt. Men jag stod ut ett tag till.

För ett tag sen sparkade jag igång den här lilla bloggen. Jag trivs bra med den. Vi är vänner, bloggen och jag. Döm då om min förvåning när jag nyligen provade det "uppdaterade Blogger-gränssnittet" och möts av meddelandet "Din browser stöds inte längre av Blogger. Stöter du på problem tycker vi att du ska prova Chrome." Jag ignorerade meddelandet och försökte skriva inlägg ändå, men det försvann, och därmed känner jag att vårt förhållande har nått en slutpunkt.

Jag förstår att ni vill att jag ska använda er egen browser. Det jag inte förstår är varför ni vill tvinga mig att göra det. Jag tenderar att bli lite obstinat och bångstyrig när jag blir tvingad, ser ni, och därför så ämnar jag nu byta såväl blogghost som email. Funderar på att välja fripost.org för mina mailbehov; det är ändå mer i tiden med lokalt och närproducerat än med storföretag.

Så, jag gör slut. Jag flyttar, till fripost och kanske wordpress, vad som helst som inte är ert. Hem till mamma, om allt annat fallerar. Tack, och adjö.

Min balanscoach säger att...

Vissa dagar blir lite bättre än andra. Mest har det med sällskap att göra. Sällskap och sammanhang. Dagen idag har tillbringats med pensel i handen, två decimeter för nära korumpor (aka tidsinställda bomber; man vill inte alls vara för nära när kon får för sig att lyfta på svansen), för att måla en ladugårdsvägg. Väggen blev svart. Det blev även vi som målade, åtminstone fläckvis, men det hör till när man målar vägg och är alldeles som sig bör.

Sen kan man dricka te på kvällen i gott sällskap också. Då blir man inte svartprickig, utan i huvudsak kissnödig, men själsligen tillfredställd.

Jag gör tappra försök att prioritera min tillvaro nu. Det svåra är förstås att bestämma sig för vad som ska få vara viktigt. En balans mellan nytta och nöje, och mellan nu och framtid. Lägga upp strategier, tänka långsiktigt; inget som någonsin har varit min starka sida. Oklart dock om man kan bygga ett liv på en karriär som går ut på att man gnäller över att man har för mycket att göra, men det är kanske det livs-/hälso-/stresscoacher gör. Tror dock inte att jag ens i den mest allvarliga situation skulle kunna referera till mig själv som "livscoach" utan att börja asgarva. Måste prova vid tillfälle. Får trycka upp visitkort, för att få det ordentligt gjort.

Dagens tips: Utför lite hederligt kroppsarbete. Man blir snygg, trött och nöjd.

Simultanoförmåga

Jag kan uppenbarligen bara vara bra på en sak åt gången. Skriver jag bra så äter jag inte ordentligt, och när det går bra på jobbet så hinner jag inte med något annat. Just nu jobbar jag som en idiot, och följdaktligen har allt annat liksom hamnat på undantag. Jag äter dåligt, sover inte sådär jättekalas och har inte skrivit något sen i söndags. Multitasking, visar det sig, gör jag bäst liksom distribuerat över tid.

In other news så inspekteras min lägenhet idag, eftersom någon annan ska flytta in. Det är lite vemodigt, det var mitt första riktiga förstahandskontrakt som jag sade upp i tisdags; även om jag är väldigt glad för trean (som i natt i någon dröm jag hade var ungefär lika stor som Västgötaslätta) så har det här varit min tvåa. Min lägenhet. Min borg och allt det där tramset. Får väl se hur lång tid det tar att rota sig på nytt; den nya är ju i alla fall tack och lov nästan exakt likadan så det borde ju inte bli så våldsamt klurigt.

Jag cyklade hem från stan igår när det stod klart att spårvagnarna inte tänkte börja gå i brådrasket. Igår var en stor dag för folkhälsan i nordöstra Göteborg; har inte sett så många människor ta en hurtig eftermiddagspromenad samtidigt någon gång förut. Lite synd att det ska krävas att man smockar in två spårvagnar i varandra för att folk ska promenera lite. Man får i alla fall vara glad att det inte regnade.

Fredag! Dagens tips: Gå hem lite tidigare. Man får det, om man har jobbat in det i förväg i alla fall...

Måndagskaffet

Jag har gått ner i arbetstid. Till 80%. Det låter inte som om det skulle vara någon jätteskillnad, men det är det. 1,5-2 timmar mindre arbete per dag gör att man hinner med många saker; just idag innebär det några extra minuter med morgonkaffet, den gråa regnutsikten och Hello Saferide i högtalarna. På något sätt blir dagen lättare att gripa sig an då, än om man kastar sig från sängen och ut via dusch och klädkammare.

I klädkammaren har en av mina favorittröjor mystiskt försvunnit - den är verkligen ingenstans. Sökandet pågår, men vi är inte optimistiska. Min misstanke är att den har ploppat in i en parallell dimension; det borde inte vara HELT omöjligt om vi nu antar att dylika existerar, och den är faktiskt spårlöst borta. Jag hoppas att Jag i den Alternativa Verkligheten är glad över att jag nu har två identiska tröjor. Varsågod Jag.

Dags att svepa kaffet, gnugga gaddarna, dra på sig strumpor och skor och ge sig av.

Dagens tips: Prickigt paraply, bara för att man blir gladare av det än av svart dito.

Real Life Riksdagen

Förresten, på tal om ingenting. Både V och C är just nu mitt i någon slags partibytarkarusell - ut med mossiga Maud och lufsiga Lars, in med unga nya starka förmågor. Det känns lite som ett PR-trick bara, båda partierna ligger enligt vissa mätningar under 4%-strecket och drastiska steg behöver tas.

Och, seriöst, till och med jag som inte röstar vänster alls sitter och håller tummarna för att de väljer någon bra. Min personliga favorit den här veckan är Rossana, hörde henne i nyhetsmorgon och hon är förvånansvärt vettig. Man kan alltså starkt misstänka att det inte bara är jag utan rätt många fler i Sverige som helt plötsligt kommer ihåg att Vänsterpartiet finns. Rätt fiffigt på det sättet att pusha ut i medierna att det pågår en internkamp. Någonstans sitter en PR-konsult och gnuggar händerna.

Nästa steg är förstås uppenbart: Nästa gång jag slår på teven kommer vi att få se den röda fyrklövern slåss mot varandra iklädda hjälmar och knäskydd (alternativt enbart bikini, på en ö i Indiska Oceanen) i moment med namn som "Väljarhåvning" och "Moderatsniping", för att vi senare ska få rösta ut någon av de två som kom sist i tävlingen. Den som är sist kvar vinner partiledarskapet och halva kungariket. Stort jubel. Man skulle kunna döpa programmet till Expedition Rödskägg. Eller "Vi som aldrig sade kommunist".

Söndagslistor förresten

Kan vara ett vinnande koncept. Återkommer med mer info nästa söndag.

Dammsugare. Nom nom.

Det visar sig att förkylning följt av diverse fester är lika med bloggskugga. Men, nu är det söndag, och då kan man sitta i bara nattlinnet och blogga i sängen, och det är ju inte fel!

Jag har insett att jag behöver en plan. Möjligen en lista. Jag har släppt greppet om en del saker på sistone, viktnedgång och skrivande och diskande och städande... det är aldrig ett bra tecken, så nu är det dags att ta tag i saker och ting igen (efter att jag har klivit upp ur sängen that is; man ska inte förta sig). En lista alltså. Steg ett:

- Städning.

En fin punkt, eftersom Lillebror som också bor här för tillfället får hjälpa till med den, och allt ju är skojigare när man är två. Den är inget större problem. Den är även akut nödvändig eftersom min värd ska komma och inspektera lägenheten någon gång snart, även om de inte har specifierat datum än. Då känns det lite relevant att hålla lägenheten besöksbar, för jag har en känsla av att jag kommer att få punga ut med hela plånboken i flyttavgifter om jag får värden att springa skrikande härifrån.

- Motion.

Jag har varit förkyld. Är fortfarande lite, men lite promenad kan jag nog kosta på mig i alla fall. Springa får jag nog vänta med tills jag slutar hosta, annars är man ju bara dum.

- Äta lite bättre.

Jodå. När man inte är kalassjuk längre och när man dessutom senare har städat köket så kan man ju faktiskt laga något nyttigt istället för att leva på pizza, så det här känns rätt enkelt. Överhuvudtaget är det lustigt hur mycket av ens mentala hälsa som hänger på hur köket ser ut. Rent kök -> bättre mat (jag lagar MYCKET sämre mat när köket inte är i ordning) -> mer ork -> motion -> allt bättre. När allt är bra orkar jag dessutom hålla köket rent. Den godaste av cirklar. Synd att det är så mycket lättare att rubba de goda cirklarna än de onda dito.

- Skriva mer.

Jepp. Börjar här, uppenbarligen. Ska skriva ihop något fint och bra för Megazine senare idag också. Får se vad det blir. Ponnyer, kanske. Eller kakor. Eller varför inte en nostalgitripp i Katamari?

Men, först av allt, frukost. Hembakad fralla, nomnom. Med leverpastej.

Dagens tips: Frukost på sängen, och dammsugning. Faktiskt. Livet BLIR bättre om man dammsuger.

VABfrallor

Jag är hemma med sjukt barn i dag igen. Både jag och barnet snorar i typ Dalälvsmängder, vilket är lite för mycket för min smak och dessutom rätt tråkigt. Fördelen är ju förstås att man hinner med en del saker, typ diska. Och blogga.

Fast helt jobblös kan man inte gå, ty sista dagen i månaden måste man tidrapportera, vilket låter som om det skulle kunna gå fort men är en hel vetenskap. Det räcker ju nämligen inte att berätta hur många timmar man har jobbat varje dag, nej, man ska även veta exakt vad man har jobbat med och vem det berörde. Någon dag, i framtiden, ska jag utforma ett bättre system för hur man vet vad som tar upp folks tid. Jag är inte helt säker på hur det ska se ut än, men det ska vara automagiskt och fint och ingen ska behöva gråta blod över hur många timmar de lade på ett visst projekt, och inte behöva våndas över hur man loggar tid när man egentligen inte gjorde något särskilt mer än väntade på mailsvar.

Jag har lovat att baka frallor idag, ty när man VABbar så ska man tydligen baka för att muntra upp sjuklingen. Frallor är gott. Lite för gott. Kaloriintaget riskerar att allvarligt skjuta i höjden med nybakade frallor inom räckhåll. Men lovat är lovat, så jag får se risken för viktökning som en uppoffring jag gör för min avkomma. På det sättet känns det i alla fall lite fint.

Min ungdom är uppenbarligen tillräckligt långt tillbaka i tiden nu för att kunna ses genom såhär rosenskimrande ögon: http://i.imgur.com/oUsUO.jpg

Snorsekten

Ibland drabbas jag av viss avundsjuka. Den är inte så specifik, mest en allmän känsla av irritation gentemot alla som klarar av Det bättre än jag. "Det" är en variabel som går att appliceras antingen på ett allmänt "allt" eller på något specifikt. Saker jag ofta är avundsjuk på är t ex följande:

• Folk som diskar när de ska
• Folk som aldrig sjunger falskt
• Folk som är kreativa
• Folk som faktiskt har någonting att säga
• Folk vars bröstvårtor pekar uppåt

Den sistnämnda gruppen är jag lite skamsen över förstås, men cool som jag är så vågar jag hänga ut mitt innersta såhär över hela internet. Den sista gruppen är möjligen också den mest irriterande. Jag misstänker starkt att det finns någonslags sekt, i vilken man kan sälja sin själ i utbyte mot att allt fortsätter att peka uppåt i all evighet, vilket ju dels är lite creepy men det är också ogint av dem som är medlemmar att inte dela med sig till oss andra. Snålt.

Såna här känslor drabbar en av någon outgrundlig anledning lite mer när man sitter hemma med snorigt barn och försöker att inte låtsas om att man själv är nästan lika snorig, att disken fortfarande väntar och att jag borde dammsuga.

Jag söker tröst i mängden dock. Jag misstänker starkt att jag inte är den enda föräldern i Sverige idag som sitter hemma med _exakt_ samma känsla. Vi kan ha en liten klubb. Eller jag menar en sekt! En egen! I vilken vi säljer våra själar i utbyte mot att vi får torka snor i nästan hur många år vi vill! Eller i alla fall tills ungarna har blivit stora nog att torka det själva. Vem är med mig?

Mitt vänsterprassel

Eftersom jag ju nu har ägnat hela dagen åt att blogga om att blogga i den här bloggen, så är det väl på sin plats att jag även bloggar lite om att blogga i den andra bloggen, den som är fin och rosa (som den här ju inte är) och som jag gör tillsammans med en hoper fina typer. Den heter Megazine.se och innehåller lite av diverse och allehanda. Jag började blogga där för nästan precis en vecka sen, och har hunnit skriva sammanlagt tre saker. Funderar på vilket ämne som ska få äran att utgöra det fjärde. Jag har egentligen storslagna kulturpretentiösa planer men inser att jag i viss mån saknar sakkunskapen som krävs för att sätta dem i verket. Måste alltså forska lite först. Men det har jag ju inte tid med.

Lyckligtvis går jag ner i arbetstid en smula från och med torsdag, och kommer då att ha kanske lite mer tid till kulturella utsvävningar som jag kan skriva saker om. Jag är säker på att världen darrar av spänning. Jag funderar lite på om jag kan skriva om olika sorters tomatsås, men vid närmare eftertanke är det nog sånt som kanske hör hemma på den här bloggen istället för den andra.

En vecka och skrivkramp redan alltså. Det bådar inte gott. Men det är väl sånt man som Skapare Av Kultur har att kämpa mot och leva med. Måste bli lite bättre på att låta mig inspireras bara. Nääär som helst nu.

SysterYster

Syster började också blogga i dag. Det är något slags tandemrace, förhoppningsvis så bildar vi en så pass givande klubb för inbördes beundran att vi kan hålla varandra igång i alla fall.

Syster hittar man på http://pyrolastormhatt.blogspot.com

Mina stackars vänner.

Det är lite trixigt det här att starta en blogg. Man vill ju väldigt gärna luta sig bakåt i stolen, sätta händerna bakom huvudet och bara vänta på att läsarna och berömmelsen trillar in. Tyvärr är det förmodligen inte fullt så enkelt, utan för att få läsare måste man marknadsföra sig. Man måste sälja. Man måste övertyga sina medmänniskor om att de hyser ett sedan länge undangömt begär efter ens tramsigheter.

Man kan ju förstås slå på stort och trumpeta ut födelsen av den lilla bloggen till hela världen. Men en liten nyblogg är en skör skapelse som nog inte riktigt tål den typen av uppmärksamhet; för många klick och den dör i ren och skär panik.

Bättre då är att lite mer stillsamt informera sina närmast sörjande om att de nu, om de faktiskt älskar en, borde läsa ens blogg. Problemet är ju då att vänner kanske inte alltid gillar att vara försöksobjekt och blir avogt inställda, och bloggen dör på grund av att bloggaren plötsligt inte längre har något socialt liv att prata om. Balansen är svår och hårfin. Jag håller tummarna för att den här lilla pärlan på internet ska få leva kvar åtminstone tills den är tonåring och blir svår men festar med de andra, äldre bloggarna (utan tillåtelse från föräldrar).

Tveksamt om det var någon förbättring

Nu är det inte rosa och befåglat längre; nu är det lila och litterärt. Vi får väl se hur många minuter det håller i sig innan jag vill byta färg igen.

Jag är ingen designer; jag tycker att det är svårt att hitta designelement som jag trivs med och som jag tycker representerar mig något vidare. Inte så estetiskt lagd på det viset, jag. I slutänden blir det säkert en knallvit blogg med svart text rätt upp och ner, och så får innehållet tala för sig självt - förutsatt att jag skriver något läsvärt då. Vi får väl se.

Dagens måndagstips är:

- Drick för mycket kaffe (i sällskap av trevliga kollegor med liknande plan)

- Lyssna på guilty pleasure-musik. Man får det på måndagar.

Jag är inte övertygad

Oj kors. Bloggen är rosa. Och har en kolibri. Inte helt säker på att det var vad jag väntade mig när jag valde bloggtemat "eterisk". Förbättring är att vänta.

Starten.

Jag har slagits av bloggbehov. Det är fullt möjligt att det är övergående. Egentligen borde jag ju klara mig med Twitter, men på något vis känns det inte tillräckligt. Vi får se.

Det började egentligen med att jag har, lite försiktigt, börjat skriva på Megazine.se, och det är förstås jättekul, men jag behöver någonstans att vräka ur mig allt småstrunt jag kommer på också. Ett skapat behov på ett uppenbart sätt. Det är både slaskhink och övning i stilism och annat bra som man behöver kunna om man ska vara skribent; ett slags klotterplank som förhoppningsvis kommer ha något slags läsvärde i alla fall för någon.

Med lite tur kanske jag kommer upp i över 10 inlägg, men jag ger inga garantier. Den som läser får se.

(Det bör sägas att det här är min fjärde blogg någonsin. Sammanlagt antal poster i de tidigare tre: 12. Ungefär.)