Snorsekten

Ibland drabbas jag av viss avundsjuka. Den är inte så specifik, mest en allmän känsla av irritation gentemot alla som klarar av Det bättre än jag. "Det" är en variabel som går att appliceras antingen på ett allmänt "allt" eller på något specifikt. Saker jag ofta är avundsjuk på är t ex följande:

• Folk som diskar när de ska
• Folk som aldrig sjunger falskt
• Folk som är kreativa
• Folk som faktiskt har någonting att säga
• Folk vars bröstvårtor pekar uppåt

Den sistnämnda gruppen är jag lite skamsen över förstås, men cool som jag är så vågar jag hänga ut mitt innersta såhär över hela internet. Den sista gruppen är möjligen också den mest irriterande. Jag misstänker starkt att det finns någonslags sekt, i vilken man kan sälja sin själ i utbyte mot att allt fortsätter att peka uppåt i all evighet, vilket ju dels är lite creepy men det är också ogint av dem som är medlemmar att inte dela med sig till oss andra. Snålt.

Såna här känslor drabbar en av någon outgrundlig anledning lite mer när man sitter hemma med snorigt barn och försöker att inte låtsas om att man själv är nästan lika snorig, att disken fortfarande väntar och att jag borde dammsuga.

Jag söker tröst i mängden dock. Jag misstänker starkt att jag inte är den enda föräldern i Sverige idag som sitter hemma med _exakt_ samma känsla. Vi kan ha en liten klubb. Eller jag menar en sekt! En egen! I vilken vi säljer våra själar i utbyte mot att vi får torka snor i nästan hur många år vi vill! Eller i alla fall tills ungarna har blivit stora nog att torka det själva. Vem är med mig?