Det är lite trixigt det här att starta en blogg. Man vill ju väldigt gärna luta sig bakåt i stolen, sätta händerna bakom huvudet och bara vänta på att läsarna och berömmelsen trillar in. Tyvärr är det förmodligen inte fullt så enkelt, utan för att få läsare måste man marknadsföra sig. Man måste sälja. Man måste övertyga sina medmänniskor om att de hyser ett sedan länge undangömt begär efter ens tramsigheter.
Man kan ju förstås slå på stort och trumpeta ut födelsen av den lilla bloggen till hela världen. Men en liten nyblogg är en skör skapelse som nog inte riktigt tål den typen av uppmärksamhet; för många klick och den dör i ren och skär panik.
Bättre då är att lite mer stillsamt informera sina närmast sörjande om att de nu, om de faktiskt älskar en, borde läsa ens blogg. Problemet är ju då att vänner kanske inte alltid gillar att vara försöksobjekt och blir avogt inställda, och bloggen dör på grund av att bloggaren plötsligt inte längre har något socialt liv att prata om. Balansen är svår och hårfin. Jag håller tummarna för att den här lilla pärlan på internet ska få leva kvar åtminstone tills den är tonåring och blir svår men festar med de andra, äldre bloggarna (utan tillåtelse från föräldrar).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar