VABfrallor

Jag är hemma med sjukt barn i dag igen. Både jag och barnet snorar i typ Dalälvsmängder, vilket är lite för mycket för min smak och dessutom rätt tråkigt. Fördelen är ju förstås att man hinner med en del saker, typ diska. Och blogga.

Fast helt jobblös kan man inte gå, ty sista dagen i månaden måste man tidrapportera, vilket låter som om det skulle kunna gå fort men är en hel vetenskap. Det räcker ju nämligen inte att berätta hur många timmar man har jobbat varje dag, nej, man ska även veta exakt vad man har jobbat med och vem det berörde. Någon dag, i framtiden, ska jag utforma ett bättre system för hur man vet vad som tar upp folks tid. Jag är inte helt säker på hur det ska se ut än, men det ska vara automagiskt och fint och ingen ska behöva gråta blod över hur många timmar de lade på ett visst projekt, och inte behöva våndas över hur man loggar tid när man egentligen inte gjorde något särskilt mer än väntade på mailsvar.

Jag har lovat att baka frallor idag, ty när man VABbar så ska man tydligen baka för att muntra upp sjuklingen. Frallor är gott. Lite för gott. Kaloriintaget riskerar att allvarligt skjuta i höjden med nybakade frallor inom räckhåll. Men lovat är lovat, så jag får se risken för viktökning som en uppoffring jag gör för min avkomma. På det sättet känns det i alla fall lite fint.

Min ungdom är uppenbarligen tillräckligt långt tillbaka i tiden nu för att kunna ses genom såhär rosenskimrande ögon: http://i.imgur.com/oUsUO.jpg

Snorsekten

Ibland drabbas jag av viss avundsjuka. Den är inte så specifik, mest en allmän känsla av irritation gentemot alla som klarar av Det bättre än jag. "Det" är en variabel som går att appliceras antingen på ett allmänt "allt" eller på något specifikt. Saker jag ofta är avundsjuk på är t ex följande:

• Folk som diskar när de ska
• Folk som aldrig sjunger falskt
• Folk som är kreativa
• Folk som faktiskt har någonting att säga
• Folk vars bröstvårtor pekar uppåt

Den sistnämnda gruppen är jag lite skamsen över förstås, men cool som jag är så vågar jag hänga ut mitt innersta såhär över hela internet. Den sista gruppen är möjligen också den mest irriterande. Jag misstänker starkt att det finns någonslags sekt, i vilken man kan sälja sin själ i utbyte mot att allt fortsätter att peka uppåt i all evighet, vilket ju dels är lite creepy men det är också ogint av dem som är medlemmar att inte dela med sig till oss andra. Snålt.

Såna här känslor drabbar en av någon outgrundlig anledning lite mer när man sitter hemma med snorigt barn och försöker att inte låtsas om att man själv är nästan lika snorig, att disken fortfarande väntar och att jag borde dammsuga.

Jag söker tröst i mängden dock. Jag misstänker starkt att jag inte är den enda föräldern i Sverige idag som sitter hemma med _exakt_ samma känsla. Vi kan ha en liten klubb. Eller jag menar en sekt! En egen! I vilken vi säljer våra själar i utbyte mot att vi får torka snor i nästan hur många år vi vill! Eller i alla fall tills ungarna har blivit stora nog att torka det själva. Vem är med mig?

Mitt vänsterprassel

Eftersom jag ju nu har ägnat hela dagen åt att blogga om att blogga i den här bloggen, så är det väl på sin plats att jag även bloggar lite om att blogga i den andra bloggen, den som är fin och rosa (som den här ju inte är) och som jag gör tillsammans med en hoper fina typer. Den heter Megazine.se och innehåller lite av diverse och allehanda. Jag började blogga där för nästan precis en vecka sen, och har hunnit skriva sammanlagt tre saker. Funderar på vilket ämne som ska få äran att utgöra det fjärde. Jag har egentligen storslagna kulturpretentiösa planer men inser att jag i viss mån saknar sakkunskapen som krävs för att sätta dem i verket. Måste alltså forska lite först. Men det har jag ju inte tid med.

Lyckligtvis går jag ner i arbetstid en smula från och med torsdag, och kommer då att ha kanske lite mer tid till kulturella utsvävningar som jag kan skriva saker om. Jag är säker på att världen darrar av spänning. Jag funderar lite på om jag kan skriva om olika sorters tomatsås, men vid närmare eftertanke är det nog sånt som kanske hör hemma på den här bloggen istället för den andra.

En vecka och skrivkramp redan alltså. Det bådar inte gott. Men det är väl sånt man som Skapare Av Kultur har att kämpa mot och leva med. Måste bli lite bättre på att låta mig inspireras bara. Nääär som helst nu.

SysterYster

Syster började också blogga i dag. Det är något slags tandemrace, förhoppningsvis så bildar vi en så pass givande klubb för inbördes beundran att vi kan hålla varandra igång i alla fall.

Syster hittar man på http://pyrolastormhatt.blogspot.com

Mina stackars vänner.

Det är lite trixigt det här att starta en blogg. Man vill ju väldigt gärna luta sig bakåt i stolen, sätta händerna bakom huvudet och bara vänta på att läsarna och berömmelsen trillar in. Tyvärr är det förmodligen inte fullt så enkelt, utan för att få läsare måste man marknadsföra sig. Man måste sälja. Man måste övertyga sina medmänniskor om att de hyser ett sedan länge undangömt begär efter ens tramsigheter.

Man kan ju förstås slå på stort och trumpeta ut födelsen av den lilla bloggen till hela världen. Men en liten nyblogg är en skör skapelse som nog inte riktigt tål den typen av uppmärksamhet; för många klick och den dör i ren och skär panik.

Bättre då är att lite mer stillsamt informera sina närmast sörjande om att de nu, om de faktiskt älskar en, borde läsa ens blogg. Problemet är ju då att vänner kanske inte alltid gillar att vara försöksobjekt och blir avogt inställda, och bloggen dör på grund av att bloggaren plötsligt inte längre har något socialt liv att prata om. Balansen är svår och hårfin. Jag håller tummarna för att den här lilla pärlan på internet ska få leva kvar åtminstone tills den är tonåring och blir svår men festar med de andra, äldre bloggarna (utan tillåtelse från föräldrar).

Tveksamt om det var någon förbättring

Nu är det inte rosa och befåglat längre; nu är det lila och litterärt. Vi får väl se hur många minuter det håller i sig innan jag vill byta färg igen.

Jag är ingen designer; jag tycker att det är svårt att hitta designelement som jag trivs med och som jag tycker representerar mig något vidare. Inte så estetiskt lagd på det viset, jag. I slutänden blir det säkert en knallvit blogg med svart text rätt upp och ner, och så får innehållet tala för sig självt - förutsatt att jag skriver något läsvärt då. Vi får väl se.

Dagens måndagstips är:

- Drick för mycket kaffe (i sällskap av trevliga kollegor med liknande plan)

- Lyssna på guilty pleasure-musik. Man får det på måndagar.

Jag är inte övertygad

Oj kors. Bloggen är rosa. Och har en kolibri. Inte helt säker på att det var vad jag väntade mig när jag valde bloggtemat "eterisk". Förbättring är att vänta.

Starten.

Jag har slagits av bloggbehov. Det är fullt möjligt att det är övergående. Egentligen borde jag ju klara mig med Twitter, men på något vis känns det inte tillräckligt. Vi får se.

Det började egentligen med att jag har, lite försiktigt, börjat skriva på Megazine.se, och det är förstås jättekul, men jag behöver någonstans att vräka ur mig allt småstrunt jag kommer på också. Ett skapat behov på ett uppenbart sätt. Det är både slaskhink och övning i stilism och annat bra som man behöver kunna om man ska vara skribent; ett slags klotterplank som förhoppningsvis kommer ha något slags läsvärde i alla fall för någon.

Med lite tur kanske jag kommer upp i över 10 inlägg, men jag ger inga garantier. Den som läser får se.

(Det bör sägas att det här är min fjärde blogg någonsin. Sammanlagt antal poster i de tidigare tre: 12. Ungefär.)